.

Detta ska vi bli proffs på i sommar!

Så det så!

Just nu finns det ingen/inget att skriva om... sorry..

Stod och tittade ut över en stilla sjö, vattnet va blankt, bortom träden hörde man fåglar.
Vassruggen va tunn, inte lika tjock som på sommaren, vattnet inte lika varmt.

Jag tittade ner i vattnet, min spegelbild visade sig, en grå/blå himmel, tunna träd i bakgrunden.
Hade jag låtit en önskan droppa ner i vattnet hade du dykt upp bakom min rygg, ett leende i det blanka vattnet.

Varför ser jag dig aldrig längre, varför försvann du när jag kände att jag behövde dig, varför tog tiden slut..

När jag stannar upp slår tanken in, när jag inte har fullt upp känner jag hur din hand drar i min tills jag vänder mig om och du inte står där.

När nån knackar mig på ryggen och det inte är du, när jag ropar ditt namn men du inte kommer tillbaka...

Tiden går sakta, ibland väldigt fort, jag kan ligga och tänka på vår historia, hur kort den va, hur lång den är.
Hur jag minns att du doftade så underbart, hur jag glömt bort hur vackert du ler..

Min skugga står ensam, i ett gatuljus ensam jag står, skuggan likaså, ropandes efter dig, utanför ljusets gräns finns du nånstans, ganska nära men ändå väldigt långt bort..

Jag ber dig, gå till jackan.
Sist jag kramade om dig la jag en bit av mitt hjärta i din innerficka, det ligger nog kvar än...

 

Jorden snurrar runt, globen jag rör vid stannar aldrig, den snurrar vidare, spinner på vidden, sakta med fingret får jag den till halt.

Din hand smeker min tills du pekar på destinationen, vår tid, vår värld, en plats för bara dig och mig.
Radion du satte på tidigare spelade låten som du visade mig en gång, en tid, en plats.. Vår värld för bara dig och mig.

Tillräckligt högt för att höra din röst, så långt bort va du, tillräckligt nära för att se färgen, färgen på dina ögon, fönstret till din själ, så säg mig, vilken färg har själen älskling..

Tids nog visste jag vem du va, tids nog visste jag vad du var, tids nog visste jag hur det blev.
Och tids nog visste jag nästan allt, men snarare kanske ingenting...

Så säg mig, vilken färg har själen älskling?...

Jag fick välja en dag, jag fick välja vad jag skulle ta med mig till festen.
Vad som helst, någonting av värde, nåt att förtära, förstöra, skapa, någon speciell..

Tankarna gick men jag fick aldrig fram nåt..

Jag visste när jag drog håret bakom ditt öra, när din blick gick längst min kind, hur den följde mina smilgropar.
Hur den nästan beundrade mig ibland, hur du lyckades få mig att känna mig så utvald, hur ett leende kunde få alla problem att försvinna, hur de kunde läka alla sår.

När du la handen över min arm, att de kunde skapa lugnet, hur tystnaden trädde in och att vi va ensamma.
Dina armar runt min hals, ditt huvud vilandes på min rygg, hur tryggt allt va..

Jag satt där och drog fingret runt glaset, kylan utifrån tog tag i mig för en sekund så jag va tillbaka.
Dom frågade igen, jag log och sa ditt namn medans jag försvann lite, drömde mig bort nån annanstans..

Ett tag senare gick jag in, stod vid köket och väntade på att vattnet skulle bli kallt..

"Hon måste betyda mycket.." Sa hon när hon gick in i rummet, jag svarade med ett långsamt "Ja.." och ett leende.

Hon gick närmare mig och la händerna på mina axlar, jag vände mig misstänksamt om och såg att det va hon.
Leendet stod framför mig igen och jag lyfte upp henne och nästan snurrade runt..

En lycklig kväll

Om den ändå hade upplevts..