.

Den här videon förklarar verkligen exakt hur man känner ibland...

 

 

Hoppas hon förstår!

Hej mitt Å-torp, hej mitt fridens torg, min tysta lugna fristad.

En idyll fager, en håla haha neh men vad är du om inte charmig, du har romansen som varit, du har enkelheten och naturen runt hörnet. Det kan vara tomt ibland, det kan vara ensamt men det har även varit varmt, intensivt och väldigt kärleksfullt.

 

Jag tror knappast jag talar om Å-torp längre, tror ni?

 

Jag ler fortfarande när jag tänker på dig, en charmig tös, ett bombnedslag av barnslighet, tokigt humör och konstant gosande. Vad var du om inte så där fantastisk?

 

 

Jag ligger faktiskt och vilar, sov knappt inatt för du låg intill, minns du inte det? Jo visst gör du det, du la dig alltid närmare för, kanske va det ditt undermedvetna som ville ha min arm runt dig.

 

Jag känner dina mjuka läppar mot mitt öra, en liten pust av din andedräkt viner igenom örat på mig, du viskar nåt till mig medan jag ligger där. I mitt slumrande hör jag inte vad du viskar, jag vaknar upp och frågar vad du viskade men inser att du inte längre ligger hos mig.

 

Det var länge sen nu, jag sätter mig på sängkanten och lägger huvudet i mina händer oförståendes, jag visste aldrig vad som hände...

 

Liggandes igen nu, denna natt skulle bli lång. Jag låg där i tystnaden och försökte slappna av, slumrandes igen hörde jag en viskning, det var du... Jag öppnade ögonen och där låg du, man såg leendet i skenet av tv'n, du va lika vacker som förr, jag la min hand om dig och frågade var du varit, du upprepade viskningen jag inte hörde.

 

Och att känna din hand mot min kind igen kändes bra, du kröp upp i min famn och jag la armen runt dig.

 

Natten med dig var den jag aldrig glömde, inte för att något hände utan för att jag fick vara dig nära, natten då du lyssnade på mig, natten då jag berättade för dig om vem jag var, natten då du tog min hand i din och sa att du förstod.

 

Din kristallklara blick i mörkret då det enda ljus vi hade kom från månen strax utanför fönstret, din ljuva dofta i allt jag låg på med dig intill kändes perfekt, jag minns det som att det var igår...

Att stå och vänta på dig, att lyssna på det du hade att säga, få veta vem du var, allt kändes overkligt när du var något som jag drömt om.

 

Vart var du när jag grät efter tjejer som sårat mig, när jag satt och tittade ut efter henne, efter dig den rätta. Du förstod hela tiden vad jag gick igenom, jag förstod sällan hur du kände när du satt där ensam, jag försökte men det gick inte alltid.

 

Hur förklarar man känslan som säger att du ska kyssa henne, hur förklarar man känslan som säger att du ska försöka hjälpa henne, hur förklarar man känslan som säger att du bör stå kvar utan att hjälpa henne upp...

 

Jag minns när jag blundade och du kysste mig, den känslan får mig fortfarande att le när jag tänker på dig.

Nu ska jag lägga mig ner, blunda och drömma igen...

 

 

 

Det va länge sen jag skrev ett ord här, det va länge sen jag kände att jag behövde det...

 

Nu letar jag ännu en gång efter ett svar när inget går min väg, jag får le i tio sekunder innan det tas ifrån mig. Jag kunde slappna av, jag kunde skratta och jag kunde le med dig, allt var roligt, allt var simpelt.

 

Jag börjar samla på brustna hjärtan, jag börjar samla på tåra, det är inte kul längre och det är absolut inte kul när man ser potentialen försvinna iväg, att se nåt så bra, nåt så fint glida dig ur händerna. Varför är det alltid jag som går därifrån med handen mot mitt bröst, varför är det alltid jag som sitter med andnöden, varför är det alltid jag som står tårögd när hon går sin väg.

 

Jag ville se vart detta kunde ta vägen, jag ville se vad du kunde betyda för mig, vad jag kunde betyda för dig.. Men vi kom bara till närmaste korsning och du väljer att se åt andra hållet.

Sömnlös om natten ligger jag nu, på kudden där hon låg, så fridfull och så vacker. Jag vänder mig om för att bli kvitt synen men hon är överallt. Mina frågor studsar mot taket i rummet, blicken blir suddig av tårarna som rinner medan jag försöker samla ihop mig själv. När man inte förstår vad som gick snett så tappar man allt..

 

Det hade varit så mycket lättare om jag kunnat se tillbaka och säga att jag var ett svin, att jag behandlade henne illa, att jag aldrig brydde mig... Men jag var inget av det, jag lyssnade, jag fanns för henne och jag var alltid ärlig, speciellt med vad jag kände för henne.

Varför räckte inte det när du sa att du brydde dig, när du sa att du gillade mig, när du sa hur jävla bra jag va?

 

Varför ska det ta slut innan det ens har börjat, varför ska vi ge upp innan starten ens har gått, varför ska du stå själv med allt när jag vill stå bredvid. Tillåt dig själv att se min hjälpande hand, våga ta ett steg i det oförutsägbara, se mitt leende där jag står väntandes på dig.

Jag har alltid velat dig väl, jag har alltid hållit upp dig när du varit nere, jag har alltid lyssnat när du vill "spy" lite. Varför ser du inte hur värdefull vår blick är, varför känner du inte hur varm vår kram är, varför kysser du mig inte som du gjorde första natten?

Jag har inte glömt hur bra det kändes att hämta dig, jag har inte glömt hur skönt det var att se dig, omfamna dig, hålla din hand, kyssa dig eller att lägga mig intill dig.