Recept på en kärlekshistoria..
Jag visste aldrig hur man bar sig åt, jag var en tänkare, lite rund och förde aldrig mycket liv. Jag letade mig bort trots alla dessa vänner runtom, jag lyckades vara en del av allt trots att jag inte fyllde någon funktion från början. Dagarna gick och jag lärde mig mer, jag blev längre, smalare kanske mer attraktiv.
Jag mötte dig och dig och dig, du där och hon där, men nästan alltid samma visa, inte i början nej nej för då var det bra, jag var en annan kille då...
På senare tid så såg jag på dig på ett annat sätt, jag letade mig förbi ditt yttre, jag försökte komma dig nära mer än en kyss, jag ville veta vad du viskade. När jag drog mina fingrar genom ditt hår samtidigt som jag såg dig i ögonen var det inte för att göra något romantiskt, jag försökte bara förstå hur du kunde existera, hur något så vackert kunde vara, hur något så otroligt kunde finnas.
Kanske var det bara en illusion eftersom du alltid lyckades försvinna efter ett andetag, ett ögonblick, en sekund. Jag lyckades ge dig ett namn, jag lyckades stå intill och jag lyckades alltid minnas. Det blev aldrig lättare med tiden då hon sällan stod kvar, jag fick leta, jag fick vandra, jag fick försöka förstå, vad jag gjorde fel, vad jag inte sa, vad jag aldrig lyckades med.
Nu så här på slutet så tittar jag tillbaka, alla lyckliga, alla tillsammans, alla med men utan mig. Röda varma hjärtan överallt men ett tomt och kallt inom mig, vart tog glädjen vägen när du försvann, vart tog livet vägen när du gick, vart tog du vägen.
Jag har aldrig slutat titta bakåt efter dig, vid varje dörr håller jag upp den, vid varje siluett, vid varje signal hoppas jag att det är du. Jag kan aldrig sluta minnas, jag kan aldrig sluta vänta, jag kan aldrig sluta hoppas, hoppas på att du en dag vet vem jag är, vet vem jag var och även vet vilka vi var.
Varför är varje historia inom mig du, varför är varje fint minne jag har i mitt liv av dig, varför viskar jag ditt namn i sömnen. Varför känner jag hjärtat slå än hårdare när jag hör ditt namn, varför smakar tårarna sött när de rinner för dig, varför väntar jag alltid på någon som aldrig funnits.
Du var alltid den vackra, den förstående, den smarte, hon som lyssnade, hon som höll om, hon som älskade. Hon som alltid var där, hon som alltid tittade upp, hon som alltid tog min hand. Hon som tänkte, hon som var, hon som fanns, hon som alltid är.... Mitt hjärta.
Jag hoppas verkligen jag finner dig igen.
Jag mötte dig och dig och dig, du där och hon där, men nästan alltid samma visa, inte i början nej nej för då var det bra, jag var en annan kille då...
På senare tid så såg jag på dig på ett annat sätt, jag letade mig förbi ditt yttre, jag försökte komma dig nära mer än en kyss, jag ville veta vad du viskade. När jag drog mina fingrar genom ditt hår samtidigt som jag såg dig i ögonen var det inte för att göra något romantiskt, jag försökte bara förstå hur du kunde existera, hur något så vackert kunde vara, hur något så otroligt kunde finnas.
Kanske var det bara en illusion eftersom du alltid lyckades försvinna efter ett andetag, ett ögonblick, en sekund. Jag lyckades ge dig ett namn, jag lyckades stå intill och jag lyckades alltid minnas. Det blev aldrig lättare med tiden då hon sällan stod kvar, jag fick leta, jag fick vandra, jag fick försöka förstå, vad jag gjorde fel, vad jag inte sa, vad jag aldrig lyckades med.
Nu så här på slutet så tittar jag tillbaka, alla lyckliga, alla tillsammans, alla med men utan mig. Röda varma hjärtan överallt men ett tomt och kallt inom mig, vart tog glädjen vägen när du försvann, vart tog livet vägen när du gick, vart tog du vägen.
Jag har aldrig slutat titta bakåt efter dig, vid varje dörr håller jag upp den, vid varje siluett, vid varje signal hoppas jag att det är du. Jag kan aldrig sluta minnas, jag kan aldrig sluta vänta, jag kan aldrig sluta hoppas, hoppas på att du en dag vet vem jag är, vet vem jag var och även vet vilka vi var.
Varför är varje historia inom mig du, varför är varje fint minne jag har i mitt liv av dig, varför viskar jag ditt namn i sömnen. Varför känner jag hjärtat slå än hårdare när jag hör ditt namn, varför smakar tårarna sött när de rinner för dig, varför väntar jag alltid på någon som aldrig funnits.
Du var alltid den vackra, den förstående, den smarte, hon som lyssnade, hon som höll om, hon som älskade. Hon som alltid var där, hon som alltid tittade upp, hon som alltid tog min hand. Hon som tänkte, hon som var, hon som fanns, hon som alltid är.... Mitt hjärta.
Jag hoppas verkligen jag finner dig igen.
En tom söndag..
Jag önskar jag kunde spola tillbaka tiden, långt långt bakåt, kanske till den tiden då jag inte brydde mig. Till den tiden då deras sätt att strunta i en inte spelade nån större roll.
Det var så mycket lättare när jag bara kunde vända ryggen till och gå, vad har rädslan gjort med mig? Varför står jag inte upp för den jag är längre, varför låter jag mig trampas på, varför ber jag dom inte att bara dra åt helvete...
Du kan sitta där och le, skratta med dina vänner medans du inte ser sorgen i mitt hjärta som du skapat, fortsätta tro att du är en bra människa, att det aldrig va meningen att såra men att din tanke om det endast varade i 10 sekunder. Vad hände efter att du kysste mig på kinden, vad hände efter att du knappt vägrade släppa mig, du ville aldrig att jag skulle gå men nu tittar du inte ens åt mitt håll.
Du viskar om privata problem men det tycks aldrig påverka dig förutom när det gäller mig, du sitter fortfarande där med dina vänner, kallar det upptagen medan jag fortsätter bry mig, varför gör jag det, varför tycker jag om dig när du inte verkar vara värd det, när du inte ens bryr dig.
Jag blickar tillbaka och ser mig själv yngre, en större gestalt, starkare i mitt sätt att vara och obrydd, jag kunde vara ett svin då men jag va nästan alltid ärlig, nu idag kanske jag får betala för det.
Jag har betalat nog nu, och varför lyckas jag alltid få höra "det var aldrig meningen att de skulle bli så" Men hur skulle det bli då?
När jag ser hennes blick, hennes leende som lyser upp hela rummet, känslan inom mig när jag ligger en bit ifrån, utan att säga ett ord så ler jag, hennes parfym letar sig in i mig och jag ger efter, jag håller om henne för att det känns rätt, jag lägger min kind intill hennes för att det känns bra, hon kysser mig mjukt för att det verkar vara rätt.
Men det var aldrig meningen att det skulle bli så...
Det var så mycket lättare när jag bara kunde vända ryggen till och gå, vad har rädslan gjort med mig? Varför står jag inte upp för den jag är längre, varför låter jag mig trampas på, varför ber jag dom inte att bara dra åt helvete...
Du kan sitta där och le, skratta med dina vänner medans du inte ser sorgen i mitt hjärta som du skapat, fortsätta tro att du är en bra människa, att det aldrig va meningen att såra men att din tanke om det endast varade i 10 sekunder. Vad hände efter att du kysste mig på kinden, vad hände efter att du knappt vägrade släppa mig, du ville aldrig att jag skulle gå men nu tittar du inte ens åt mitt håll.
Du viskar om privata problem men det tycks aldrig påverka dig förutom när det gäller mig, du sitter fortfarande där med dina vänner, kallar det upptagen medan jag fortsätter bry mig, varför gör jag det, varför tycker jag om dig när du inte verkar vara värd det, när du inte ens bryr dig.
Jag blickar tillbaka och ser mig själv yngre, en större gestalt, starkare i mitt sätt att vara och obrydd, jag kunde vara ett svin då men jag va nästan alltid ärlig, nu idag kanske jag får betala för det.
Jag har betalat nog nu, och varför lyckas jag alltid få höra "det var aldrig meningen att de skulle bli så" Men hur skulle det bli då?
När jag ser hennes blick, hennes leende som lyser upp hela rummet, känslan inom mig när jag ligger en bit ifrån, utan att säga ett ord så ler jag, hennes parfym letar sig in i mig och jag ger efter, jag håller om henne för att det känns rätt, jag lägger min kind intill hennes för att det känns bra, hon kysser mig mjukt för att det verkar vara rätt.
Men det var aldrig meningen att det skulle bli så...
