.

Jag drar fingrarna genom ditt hår, stråna glider mellan mina fingrar, man fantiserar om att rycka till på skoj men man bara skrattar för sig själv.

Du frågar whats up och jag säger "nada".

Jag låtsas vara nonchalant och ointresserad men egentligen dunkar mitt hjärta hårdare ju närmare du står. Du slår en pling om natten, visar ditt eget ointresse och jag stannar förvirrad upp, ovetandes, väldigt frågandes
och kanske en bit naiv.

Hoppet om att du verkligen ser mig nu, fortfarande helt förvirrad, ovetandes och väldigt frågandes, även en bit naiv.

Men hur slutar det varje gång?

Alldeles för fort, alldeles för enkelt och alldeles precis som det alltid gör, det går aldrig min väg. Hur lyckas jag alltid singla slanten åt fel håll, hur lyckas jag alltid satsa på fel sak, hur lyckas jag alltid gissa fel. Jag skrattar här sittandes själv, inte för att du sa något roligt utan för att eländet står mig upp till knäna.

Det känns som att detta har hänt förr, det känns som att det här lilla hjulet bara snurrar och snurrar, jag väntar väl på punktering...

Hur lyckas du alltid med att vara så omöjlig, så ointresserad, så ovillig?
När du sen tittar på mig så där...

Varför be om kyssen när du inte vill ha den....

Det känns som att jag har upplevt dig förut...

Jag trodde dagen skulle sluta lyckligt, att tiden som smet förbi skulle lämna mig nöjd, lämna mig komfortabel med livet som det är.

Jag trodde att vardagen skulle rulla på utan att jag skulle känna någon form av sorg, att mörka moln aldrig skulle drabba mig nu. Varför har jag alltid fel, varför lyckas jag på något sätt alltid riva mig på livets hjul, att alltid gå ifrån med trasiga byxor, smutsig jacka och ett sårat hjärta.

Min telefon dör, kvällen blir kall, snön blir tät och vinden tilltar, allt för att göra allt förfärligare än vad det var. Allt för att påminna mig om hur jävla skit en hel del är, till och med innanför fönstret känner jag kylan, i värmen fryser fingrarna till is, under täcket huttrar jag efter det livet borde varit, varmt, älskat och till mesta del varmt.

Vart ska jag titta när snön blåser tätt mot ansiktet?
Vart ska jag vända mig när ingen håller upp dörren?
Vart ska jag gå när ingen ropar efter mig?

Det är orättvist allt, det är orättvist när jag ligger bredvid dig och du inte ser hur bra jag är, när sorgen drabbar dig och jag ligger bredvid, när det bästa som kan hända dig försöker hålla dig i handen. Varför ser du mig inte bland dessa mörka moln, bland all sorg, olycka som du kallar det, du väljer sorgen varje dag istället för att titta upp mot himlen.

Du väljer att fälla tåren när min kind ligger så nära.

Varför inte bara lägga den intill min och känna hur varm jag är, låta mig visa hur snön smälter runt oss och hur rosen plötsligt vaknar till liv, mitt leende är ditt om du bara tittar upp.

Jag ligger ju ändå bredvid...

Hej du, länge sen nu.

Jag saknar dig, det behöver inte sägas mer, tystnaden efter dig är lika tom som när meningen slutar. Jag ligger än och stirrar upp i det vita taket, ensam varje morgon när det var härligare att vakna upp bredvid, bredvid dig.

Jag brukar plinga på min midisynth, ofta i ljusa pianotoner, blunda och bara trycka på det som känns naturligt, resultatet kanske inte alltid låter bra men jag försöker, jag försöker kanske ibland förgäves men jag ger inte upp. Vädret utanför är grått och trist, kallt och blött, jag vänder bara om och sätter mig här igen, framför min synth, framför min dator och låter tiden rulla på, rulla ut mot dagens slut.

Blundar jag så känner jag henne nästan, blundar jag så kan jag föreställa mig, blundar jag så leker tankarna om hur hon var, därför blundar jag hela tiden, ibland går man in i saker och ibland kanske man gör illa sig men jag njuter ändå.

Hej du, länge sen nu, jag saknar leendet, din parfym och ditt huvud på min arm, vad gör du nu?..