.

De är meningen att jag ska stå här,
meningen att jag ska vandra denna stig,
meningen att jag går här i mörkret,
meningen att jag fryser,
meningen att jag inte ser...
De är meningen att jag ska va ensam..

Iallafall just nu, för tillfället ska jag vara en del av ingenting, inte vara någons, inte tillhöra nåt, bara vara här, stå här..

Allt för att jag sårat,
allt för att jag undanhållit,
allt för att jag inte varit tillräckligt bra,
allt för att jag inte sett sanningen..

Många gånger skämtar jag om att jag vill dö ung, inte allt för gammal, inte allt för grå.
Flera gånger har jag tänkt tanken om att försvinna, lämna er här, ta mitt farväl.
Varje gång jag sett er har jag ändrat mig, varje gång jag tagit en nypa luft så har jag gått min väg.

Nu står jag här igen, nästan ensam, nästan frusen, ingen som ser, och ingen som lyssnar.
The life of Daniel har aldrig varit sorgligare...

Tacka Coldplay, dom gav mig två begravningslåtar =)

Torsdagen blev en av dom bästa dagarna i mitt liv, Coldplay live i Globen slår det mesta.
Ett smakprov..

Ligga ensam om natten och stirra upp i taket, som att jag ser en stjärnhimmel och det får mig att fundera...

De va dock för nån kväll sen, idag låg jag i min kära mors soffa och tittade på One tree hill, sorgsna lilla serie.
En viss person hade sagt att hon blivit illamående av allt mjäk å mys och jag hade skrattat åt henne..

Suck,.. Jag saknar hennes ögon, hennes uppsatta hår och hennes "sooooooorry".
Alla kvällar jag legat och tittat på dig, när jag mimade för dig och när jag berättade allt på våran parkbänk.
Varm choklad och läppar gjorda av siden, ögon glansigare än kristaller och en personlighet värd de bästa.

När allt kommer omkring sig så blev jag nog lite småkär i henne, trodde aldrig att nån skulle komma så nära som "L.A" men det gjorde hon nästan, kanske berodde på hur jag mådde just då eller faktumet att vi hade en historia..

För 10 år sen var hon den jag sneglade på i skolan, en årskurs va hon det enda jag såg i skolan, hennes ögon va lika fantastiska då som nu och hennes leende slående, jag visste redan vid första glimten av henne att hon skulle betyda problem för mig, en tjej så fantastisk kan inte göra annat än älska och sen krossa, vem hon än stöter på, alla bugar för hennes storhet.

18 augusti kysste jag henne på en trappa omringade av folk, F12 var fullpackat och ljud och ljus svämmade över oss när vi stod där ihop. Drömmen fortsatte när jag kysste henne ute i regnet precis som i vilken kärleksfilm som helst, redan då visste vi att det va kört. Jag va inge bra för henne påstod hon, i efterhand förstår jag varför, hon va inge bra för mig heller för nu står jag här utan henne och det gör ont, väldigt ont.

Vi har gått hand i hand sen dess, ja har träffat hennes underbart sköna systrar och haft väldigt kul ihop med alla.
Ett förhållande som inte fick existera, ett förhållande som inte ens gjorde de men som fanns där ändå även fast ingen sa orden.

Man kan väl fråga sig hur jag kunde få såna känslor så fort, jag kan inte förstå det själv, det enda jag kan förstå är att dom fanns där, hon fanns där och vi fanns där, tillsammans blev vi ett och för just en sekund så fanns inget annat.

Jag vill inte ge upp dig, jag vet att vi va magnifika, du trivdes med mig och du gillade mig otroligt mycket, tårarna rann längst din kind miss P och jag torkade bort dom, fick dig att le för en stund men du är trasig, även jag är trasig så varför kan vi inte laga varann?

Även om det tar en evighet så har jag tålamodet att bygga upp dig bit för bit så resten av världen får se vilken vacker person du verkligen är, att få va stolt över personen som står vid min sida.. Det förstås, de är ja oavsett om du är trasig eller ej för du är banne mig oerhört fantastisk.

Vad för ond handling har jag gjort?
Vem har jag sårat så mycke?
Vad ska jag tro?

Att få känslor för någon och sen se mitt hjärta slitas ut.
Att bygga upp en värld runt en person.
Att öppna sig och se hur allt försvinner från en.

Hatar att stå ensam i slutändan.
Hatar att se på när andra får vara lyckliga men inte jag.
Hatar att förlora nåt som jag lär mig att tycka om

VAD HAR JAG GJORT FÖR FEL?

Bygger livet på karma?
Isåfall vem har jag gjort så illa så att ja ska behöva gå igenom detta om och om och om igen..

Allt är bara så jävla orättvist, förlåt för att jag e ego nu men varför ska jag inte få njuta av dig!

Hon är i småland...

Och du har bara försvunnit, vi skulle vara vänner men tiden räcker inte till och vi har redan förlorat varann.
Sa en gång att jag skulle mista dig för alltid och det gjorde jag, vi va viktiga för varann, de är vi inte längre...





4 år gick fort och nu finns vi inte i varandras liv längre, bra eller dåligt? Jag vet faktiskt inte....

Jag vet inte varför jag skriver det här faktiskt, jag vet inte heller varför jag känner så här....
Precis tagit kontakt med Louise igen efter att vi blev osams för cirka en månad sen, vi slutade prata, vi tog bort varann ur våra liv i princip.

Anledningen till det va väl att vi hade olika känslor för varann, eller kanske nån av oss hade mer för den andra osv, men strunt samma för tillfället. Nu har det gått en tid och vi har börjat prata igen för jag har då saknat henne, sättet hon lyssnar på mig å mina problem (inte alltid problem haha). Förhoppningsvis har hon saknat mig me men men hehe.

Som sagt dagarna har gått sen vi pratade sist och jag träffade nån... Hon träffade nån... Vi har det väl ganska bra nu bägge två dock så är det nåt som stör mig, jag vet inte vad det är, jag försöker komma ikapp hennes liv genom att läsa igenom hennes blogg. Få reda på vad man har missat osv, jag får höra om hennes resa till turkiet, hennes tidigare kanske dystra längtan efter den gamla kärleken.

Även om den här nya kisen från en stad långt långt borta, jag vet inte varför jag blir dyster när jag läser hennes texter, jag vill ju inte det, jag vill inte känna så, jag vill ju vara glad för hennes skull, finnas där som en vän ska, ändå så känner jag mig deppig när jag läser allt, som att jag ställer mig frågan "Var tog jag vägen? Varför finns jag inte bland allt?"

Ibland känns det GRYMT egoistiskt att säga så, speciellt när det gäller henne, jag har ju tagit ganska stort utrymme i hennes liv men det kan ibland kännas som att jag vill se henne skriva nåt om det, om mig, jag vet inte riktigt varför hmm..
Tänka tänka och återigen tänka, skit trist detta egentligen för jag vill bara vara en bra vän men det är svårt...

Om nån skulle fråga om jag tyckte om henne mer än som vän så skulle jag nog säga nej, för det gör jag inte heller, inte längre iallafall, dock så finns ju alltid sånt där kvar, gäller bara att väcka det till liv... Men det vill jag inte, jag vill vara en vän, iallafall ett tag till.

Jag vill helst radera allt det jag skrivit nu för det är bara tankar som jag kanske borde hålla för mig själv dock så brukar jag ju skriva ut mina tankar här... Det är svårt med sånt här, man vet inte riktigt vad man ska göra åt saken, Hon måste iallafall ta sig tiden att komma hit och umgås med mig, gå ut och ha kul, även prata lite om allt som hänt kanske, nån gång..

Texten i låten förknippar jag med henne, dock vet jag inte varför jag gör det, ett rent mysterium för mig.

 

Ska jag våga hoppas på dig?

Varje gång vi ses så är det bara du och jag, allt runt omkring blir suddigt, 10 år sen sist, du va lika vacker då..
Vi vinkade till varandra då, vi tittade i varandras ögon och vi log ständigt mot varann.

Ändå finns där en rädsla för dig, samtidigt som jag vill ha dig så får du inte komma för nära, du får inte känna allt för mig, du får inte bli kär.... Inte än...

Då lämnar du mig..
Varje dag med dig är en solig dag, varje dag med dig är ett nytt äventyr, varje dag med dig är en ny dag att tjäna in dom 10 år som jag förlorade, att tjäna in det jag förtjänar, dig...

Att jag en dag får se ditt verkliga jag.
Jag tror att jag sett dig nån gång, när du är go mot mig, när du satt där vid parkbänken med glansiga ögon och lyssnade på vad jag hade att säga, när du satt där ärlig och bara va du.

Jag vill stå där när du väljer att stå kvar hos mig, när du inser att jag kan va det bästa någonsin, när du inser vad vi kan ha ihop och hur speciell du verkligen är.

10 år lärde mig nåt, 10 år gav mig många sår, 10 år krävdes för att jag skulle få se dig igen och 10 år har visat mig att jag inte tänker låta en chans som denna försvinna igen!

Ja du miss P, du är allt bra go du...