.

Det är alltid en diskussion, ett samtalsämne, en tanke i mitt huvud.

Varje litet ögonblick i livet droppar ner från en dålig kran i köket, när jag ligger stilla i soffan kan jag höra det slå mot porslinskålen i diskhon. Den droppar ständigt, jag kan aldrig förmå mig själv att byta den heller, lättare att bara slå en blick mot den, låta tiden rinna iväg en stund till bara för att tystnaden är lätt att hantera ibland.

Som att följa dropparna som rinner längst mitt fönster i höstregnet, vad gör du när droppen når fönsterkarmen?

Jag kan försöka följa din blick ibland, försöka förstå vad som försigår därinne, ibland kanske bara blunda en snabbis för att jag hoppas att när jag väl öppnar ögonen så möter jag din blick. Varför var det lättare när jag inte visste vad du hette, när du bara var en figur för mig, en suddig skepnad som bara gick förbi, något ointressant, något grått och kallt.

Numera vet jag inte vad du är, du var aldrig min fastän jag knöt ihop handen i fickan varje gång du gick förbi mig med ett leende, varje gång jag hoppades, varje gång en ny statusuppdatering visade sig.

Vad betyder allt det här när Sverige blir avlägset, vad betyder det här när människorna därnere blivit prickar, knappt synliga och helt betydelselösa. Vänder känslorna dig ryggen som blicken när jag väljer att titta framåt i planet.

Timmar av att se dig sova gjorde mig gott, timmar av att höra dig prata gjorde mig glad, timmar av att veta att det fanns en morgondag och att du va möjlig gjorde mig lycklig. Men morgondagen blir ibland inte som man tänkt sig..

Speciellt när det känns lättare att kyssa din panna och gå min väg...