.

Jag trodde dagen skulle sluta lyckligt, att tiden som smet förbi skulle lämna mig nöjd, lämna mig komfortabel med livet som det är.

Jag trodde att vardagen skulle rulla på utan att jag skulle känna någon form av sorg, att mörka moln aldrig skulle drabba mig nu. Varför har jag alltid fel, varför lyckas jag på något sätt alltid riva mig på livets hjul, att alltid gå ifrån med trasiga byxor, smutsig jacka och ett sårat hjärta.

Min telefon dör, kvällen blir kall, snön blir tät och vinden tilltar, allt för att göra allt förfärligare än vad det var. Allt för att påminna mig om hur jävla skit en hel del är, till och med innanför fönstret känner jag kylan, i värmen fryser fingrarna till is, under täcket huttrar jag efter det livet borde varit, varmt, älskat och till mesta del varmt.

Vart ska jag titta när snön blåser tätt mot ansiktet?
Vart ska jag vända mig när ingen håller upp dörren?
Vart ska jag gå när ingen ropar efter mig?

Det är orättvist allt, det är orättvist när jag ligger bredvid dig och du inte ser hur bra jag är, när sorgen drabbar dig och jag ligger bredvid, när det bästa som kan hända dig försöker hålla dig i handen. Varför ser du mig inte bland dessa mörka moln, bland all sorg, olycka som du kallar det, du väljer sorgen varje dag istället för att titta upp mot himlen.

Du väljer att fälla tåren när min kind ligger så nära.

Varför inte bara lägga den intill min och känna hur varm jag är, låta mig visa hur snön smälter runt oss och hur rosen plötsligt vaknar till liv, mitt leende är ditt om du bara tittar upp.

Jag ligger ju ändå bredvid...