En tom söndag..

Jag önskar jag kunde spola tillbaka tiden, långt långt bakåt, kanske till den tiden då jag inte brydde mig. Till den tiden då deras sätt att strunta i en inte spelade nån större roll.

Det var så mycket lättare när jag bara kunde vända ryggen till och gå, vad har rädslan gjort med mig? Varför står jag inte upp för den jag är längre, varför låter jag mig trampas på, varför ber jag dom inte att bara dra åt helvete...

Du kan sitta där och le, skratta med dina vänner medans du inte ser sorgen i mitt hjärta som du skapat, fortsätta tro att du är en bra människa, att det aldrig va meningen att såra men att din tanke om det endast varade i 10 sekunder. Vad hände efter att du kysste mig på kinden, vad hände efter att du knappt vägrade släppa mig, du ville aldrig att jag skulle gå men nu tittar du inte ens åt mitt håll.

Du viskar om privata problem men det tycks aldrig påverka dig förutom när det gäller mig, du sitter fortfarande där med dina vänner, kallar det upptagen medan jag fortsätter bry mig, varför gör jag det, varför tycker jag om dig när du inte verkar vara värd det, när du inte ens bryr dig.

Jag blickar tillbaka och ser mig själv yngre, en större gestalt, starkare i mitt sätt att vara och obrydd, jag kunde vara ett svin då men jag va nästan alltid ärlig, nu idag kanske jag får betala för det.

Jag har betalat nog nu, och varför lyckas jag alltid få höra "det var aldrig meningen att de skulle bli så" Men hur skulle det bli då?

När jag ser hennes blick, hennes leende som lyser upp hela rummet, känslan inom mig när jag ligger en bit ifrån, utan att säga ett ord så ler jag, hennes parfym letar sig in i mig och jag ger efter, jag håller om henne för att det känns rätt, jag lägger min kind intill hennes för att det känns bra, hon kysser mig mjukt för att det verkar vara rätt.

Men det var aldrig meningen att det skulle bli så...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0