Ayia the nothingness, the eyes that saved me...

Känner brisen i ansiktet, den sveper längst min kind.
Så länge sen sist, så länge sen jag tog en rad, vi är tillbaka på rad två denna gång och vi tar en rundtur återigen.

Vart var vi, jo just ja. Sitter här utanför lägenheten, värmen har lugnat ner sig och solen går ner längst träden, sitter ensam här då nästan alla i närheten har åkt hem, för många är det de sista dagarna, vi vinkar farväl till många på fredag och måndag.

För mig är det ännu cirka en månad kvar, jag blir kvar sist, jag blir kvar tills den tjocka damen sjungit. Jag är tillfreds med det men det finns många man saknar, det finns många man tänker på. Alla dom hemma, dessa "vanliga" i ens liv, de tillhörande. Jag har fått många vänner här nere, vissa ytliga, andra väldigt nära.

Vad väntar där hemma?

Många gånger har jag tänkt tanken, vem eller vad, hur eller när.
Många gånger har jag funderat vad jag ska göra, vad jag ska förvänta mig och hur jag ska leva.
Många gånger har jag bara låtit det flyta på, "go with the flow" men det funkar ju inte för altid för mig tyvärr, jag har inte den turen.

Detta ska inte bli något deppigt inlägg, inga tårar, inga dystra tankar, det leder ju oftast dit men istället, se hoppfullheten i allt, se ljuset i historian.

Bara för att solen går ner så behöver inte värmen försvinna.
Jag har ett ljus hemma, jag har flera, jag har vänner och familj som lyser upp även de mörkaste rum.

And i can't forget about the green/grey-eyed girl, hon den där som förgyllde vardagen och gjorde denna resa än mer värd, hur hade det sett ut om du aldrig sagt hej, aldrig tittat åt mitt håll?

Hur hade jag tänkt när du inte funnits i mina tankar? Jag hade nog varit glad ändå men du stärkte den goda tanken med ditt leende, ditt ljus. Den långa söta brunetten som hon vart kallad i början, haha usch va stereotypiskt "kille" man vart med den meningen men så var det, ja visste ju inte vad du hette eller hur K....

Anyways, jag är glad att du rörde ytan som va en del av mitt liv, jag hoppas historian får fortsätta när jag kommer hem, den kan ju faktiskt sluta lyckligt, om vi har tur...


Ses igen, vi ses igen.

Lämnar er med en klassiker, kanske även tillägnad dig K..



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0