.

Jag ser mig om hela tiden, ser alltid över axeln, inte för att jag är rädd för något, inte för att jag är orolig. Jag letar efter dig än, jag ser mig om för att jag hoppas att du dyker upp runt mig, från ingenstans och räddar mig från den annars så grå vardagen.

Jag har väntat i år efter dig, aldrig gett upp tanken och aldrig velat se den potensiella sanningen som hela tiden lurat framför mig, jag har blundat konstant, famlat i mörkret och försökt ta mig ut.

Jag ser tankarna om dig utspela sig mot den vita väggen i rummet, som en film spelas vår tid upp, minnena rinner längst väggarna, tankarna studsar mot väggarna utan att försvinna, nu för tiden vet jag inte om jag blir glad eller ledsen över dom.

Jag saknar det samtidigt som jag inte förtår varför jag bryr mig, är du värd mig? Jag vet inte längre...

Förr hade jag stått ute och väntat tills jag dött av kylan, nu står jag i 30 min eller tills jag helt enkelt inte orkar längre för är du värd det? Är jag värd detta?

Du borde kyssa marken som jag går på efter allt, du borde sakna mig lika mycket om inte mer än vad jag saknar dig, varför skulle jag vänta, vill du ens det.

Det kanske är något som jag inbillat mig, som att livet fortfarande går efter kameran som spelar in allt, som att mitt liv vore filmen som ingen ville se, en kornig lågbudget historia om en kille med känslor som ingen såg, som alla tog förgivet och trampade på.

Han som alltid ställde upp utan att fråga om något, den som alltid lyssnade och alltid fanns där oavsett tid och rum.

Why should i wait when you don't care...