Feel so, so, not, not complete...

Vårsolen värmer upp frostiga bilrutor ute på vår parkering. Dagen börjar på nytt med värme men kvällen och natten är än kall, iskall som inom mig.

Stod och skrapade rutorna på bilen imorse, kände hur trögt det gick då det låg tjock is över framrutan. All kraft försvann och jag kände mig så tom, skrapen blev totalt sämst och jag stod där och tittade runt omkring mig, vart trött på allt och ville bara ha hit sommaren, vart är du!

Tittar ut genom rutan nu på ett nattligt Åkersberga, känns livlöst, fantasilöst, helt öde. Ingenting tilltalar mig här och jag vill bort, bort långt bort. Snart far jag härifrån, bort från all kyla, bort från allt kaos runt om, bort från massa jobbiga tankar om saker som aldrig kommer inträffa.

Jag lever i en drömvärld, i en värld där jag tror att livet ska gå åt mitt håll någon gång, varje dag vaknar jag upp och blir besviken, varje kväll går jag hem med hukat huvud för att dagen var lika tom som den förra. Varje natt står jag vid det här fönstret och känner hjärtat slå mot det kalla glaset.

Var detta meningen? Skulle jag bara stå här och se allt glida mig ur händerna, skulle jag släppa allt för att det aldrig var meningen att det skulle vara mitt att hålla i? Varför tittar du aldrig åt mitt håll? Som jag sa förut, det är väl inte lätt att hoppas på någon som aldrig ser åt ditt håll.

Jag går vidare, jag ser mig aldrig om, jag hoppas på nytt och ser mig själv ståendes där igen sen, samma gata, samma kullersten, under samma måne, samma kalla jävla natt. Tårarna tar snart slut och jag vet inte längre vem som är värd detta, aldrig finner jag dig, aldrig finner jag hon, aldrig finner jag oss.

Jag står här vid fönstret och önskar mig bort, bort till köksön där livet sprakade, hundarna sprang mellan benen och dialekten smekte ens hörselgångar, jag älskade allt, varenda liten bit, jag var verkligen hemma...


En sidenote, syrran hävdade att hon kunde prata skånska när jag kom hem från jobbet idag, jag hörde henne försöka och hon lyckades ibland, jag gick sönder lite grann hela tiden men det var vackert, tack för det Moa, tack lillasyster.

Tack!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0