Sitter här i mörkret...

När det blir tyst så minns jag, varje gång försöker jag hålla mig sysselsatt, försöker blockera alla känslor som lurar runt hörnet. Så fort det blir tyst, så fort mörkret närmar sig så känner jag efter, jag vill försvinna bort från allt när det kommer.

Jag känner den brännande smärtan i bröstet, jag känner hur mina lungor blir tyngre, jag känner saknadens hand på min axel, jag känner hur kroppen blir kall.

När mörkret infaller så hör jag mina tunga andetag, jag hör mitt hjärta slå, det slår ojämt, sakta och svagt, inte som det gjorde förr. Tiden har knappt runnit ifrån mig, det kändes som igår men det har snart gått en vecka, man ser ner mot sina händer när mörkret närmar sig, man försöker förstå men sällan går det.

Varje minut räknar jag, varje sekund, varje ögonblick som jag tappade, minnen bleknar aldrig dom gör sig än mer tydliga när jag är ensam.

För när jag sitter här i mörkret så hör jag tystnaden, jag hör hjärtslaget, jag känner tårarna medans sorgen och saknaden håller sina händer på mina axlar...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0