.

Glider ifrån måndagen, den va tung och jag ville helst bara glömma den, dagen i sig var helt ok men man vart påmind vart man än gick.

Idag sitter man hemma i den rätt tysta lägenheten, sneglar mot det nya mixerbordet, mitt sovrum lyses upp av den nya 24' skärmen som jag införskaffade för att byta ut gamla trotjänaren.

När jag kommer ifrån så dyker andra känslor upp igen, jag börjar tänka och börjar känna, jag börjar komma ifrån men för vissa tycks det vara fel, jag ska gå dyster, jag ska gå sömnlös för att det ska passa de känslor jag beskrev, jag får inte glömma för fort, jag måste lida.

Hur kan du veta vad jag känner, du va min värld en gång och du svek mig, du var min lycka och du valde nån annan utan att ens berätta i förväg, jag fick veta via facebook, vem är du att säga hur jag ska känna.

Jag har visat dig allt och alltid funnits vid din sida ändå så valde du den vägen, jag accepterade det, kanske var för snäll som bara godtog det och inte bad dig fara och flyga, vem vet jag kanske fortfarande hoppades på något för framtiden men när du säger som du gör nu så förstår jag inte hur du kan vilja smutskasta mina känslor.

Vad ska jag göra för att få vara den jag är?
Vad ska jag göra för att träffa nån som ser mig?
Vad ska jag göra för att hitta en person som värdesätter goda gärningar?

Jag trodde du förstod mig bättre än så här, jag trodde du visste iallafall till en viss del vem jag var, hade jag så fel? Kände du ingen tillit till mig? Du sa jämt att det var något speciellt med mig, stämde det inte?

När jag tar nya tag hade jag hoppats att du skulle finnas vid min sida, kanske inte som en del av mig men iallafall som en vän, för efter dina ord så höll du kvar min hand, du vill inte förlora mig, du vill inte mista.

Så när jag i dessa nya tag vandrar så hoppas jag att du förstår, jag hoppas att du ser, jag hoppas att du finns där och inser att mina känslor består vad som än händer för det är den jag är, jag glömmer aldrig...