I cried...

Satt precis hos mamma, berättade hur underbart det va fram tills idag, jag beskrev de vita molnen jag haft inom mig, den stora ljusa solen och det lugn som fanns hos mig.

Jag berättade om lyckan allting gav mig, vilket leende jag vaknade upp med, hur det kändes som att detta va första dagen i ett helt nytt liv, ett fantastiskt liv.

Tills idag skrev jag, tills jag tappade allt och gick sönder, när jag fick veta vad som hänt. Hur kunde detta hände? När hände det? Det låter helt ofattbart, hur kunde jag?...

Jag tittade upp mot himlen när jag gick mot mormors bil i fredags, sa till mig själv "sabba inte detta nu, sista chansen till att verkligen ta till vara på det här" och så gick jag vidare med den tanken.

Så här i efterhand kändes allt bra, vi fick mycket gjort och jag fick säga mitt, jag fick uppleva allt det härliga till att idag vakna upp till en bra dag, fram till att mitt hjärta krossades återigen och jag stod där vid bilprovningen, tårarna rann längst mina kinder tittandes upp mot himlen igen och jag sa till mig själv "du kunde inte låta de förbli fint" och så gick jag mot bilen och kände sorgen.

Jag är hopplös, själlös och kanske en aning patetisk, jag är tom, ensam och förtjänar jag det? Jag vet inte, snart ger jag upp, jag orkar inte bry mig, snart lägger jag mig ner i kylan och försvinner, för vad är poängen när mitt allt försvann.

Vad har jag kvar när jag inte kan andas, vad har jag kvar när jag inte kan se, vad har jag kvar när inte ens jag vill andas, se eller vara kvar längre...




vackert om natten...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0