Det gör fortfarande lika ont när du gråter...
Jag ser din sorg där långt långt borta, jag ser hur du står där i din skyddade zon, du låter tårarna falla där inne, du blandar tårarna med vattnet som rinner längst dina kinder, du står där för det lättar på trycket, du låter känslorna försvinna ner i mörkret, ifrån dig, långt långt bort.
Du står där i timmar, du vill aldrig gå ut för där ute gör det ont igen, där ute är du kall igen, ensam och du tror ingen förstår hur du känner när hjärtat brister.
Långt långt borta blundar jag, jag andas in djupa andetag och svävar bort, långt långt bort. Jag öppnar ögonen och står i ditt vardagsrum, en god vän hälsar mig välkommen och nosar längst mitt ben. Jag står här för att finnas, jag står här för att vara här, jag står här för att vara din, din stöttepelare när jorden blir lite tyngre, när luften blir allt tunnare, när regnet aldrig tycks sluta.
Du kryper ut ur duschen, ängslig och rädd, sårad och sorgsen. Tårarna har inte lämnat dina kinder riktigt än när du kommer ut med det blöta håret iklädd e handduk. Jag borde inte vara där, då sa ut mig att försvinna men i samma sekund som du ser mig så säger jag att det fortfarande gör lika ont i mig när du gråter.
Att jag tar mig mot bröstet och känner tyngden när du hostar, att jag känner smärtan när tårarna rinner längst dina kinder, att hjärtat blöder när du känner olyckan, jag var du en gång, lika som du var jag en gång.
Jag håller mig en bit ifrån för att inte vara i vägen, jag står vid sidan om för att inte synas, jag håller mig på avstånd för att inte såra dig igen.
Men känslan består, när jag står där i ditt vardagsrum med din goda vän vid min sida, den fyrfota ängeln som aldrig gråter, aldrig visar svaghet och istället förgyller livet med vartenda skall.
Vi är två för att göra dig till en, vi är två för att göra dig hel och vi är två för att försöka göra dig lycklig, numera håller hon stånd själv men jag har aldrig funnits långt borta, jag kommer alltid stå utanför, jag kommer alltid se upp mot himlen, upp mot månen som du också ser, för när du tittar så tittar jag.
Du står där i timmar, du vill aldrig gå ut för där ute gör det ont igen, där ute är du kall igen, ensam och du tror ingen förstår hur du känner när hjärtat brister.
Långt långt borta blundar jag, jag andas in djupa andetag och svävar bort, långt långt bort. Jag öppnar ögonen och står i ditt vardagsrum, en god vän hälsar mig välkommen och nosar längst mitt ben. Jag står här för att finnas, jag står här för att vara här, jag står här för att vara din, din stöttepelare när jorden blir lite tyngre, när luften blir allt tunnare, när regnet aldrig tycks sluta.
Du kryper ut ur duschen, ängslig och rädd, sårad och sorgsen. Tårarna har inte lämnat dina kinder riktigt än när du kommer ut med det blöta håret iklädd e handduk. Jag borde inte vara där, då sa ut mig att försvinna men i samma sekund som du ser mig så säger jag att det fortfarande gör lika ont i mig när du gråter.
Att jag tar mig mot bröstet och känner tyngden när du hostar, att jag känner smärtan när tårarna rinner längst dina kinder, att hjärtat blöder när du känner olyckan, jag var du en gång, lika som du var jag en gång.
Jag håller mig en bit ifrån för att inte vara i vägen, jag står vid sidan om för att inte synas, jag håller mig på avstånd för att inte såra dig igen.
Men känslan består, när jag står där i ditt vardagsrum med din goda vän vid min sida, den fyrfota ängeln som aldrig gråter, aldrig visar svaghet och istället förgyller livet med vartenda skall.
Vi är två för att göra dig till en, vi är två för att göra dig hel och vi är två för att försöka göra dig lycklig, numera håller hon stånd själv men jag har aldrig funnits långt borta, jag kommer alltid stå utanför, jag kommer alltid se upp mot himlen, upp mot månen som du också ser, för när du tittar så tittar jag.
Kommentarer
Trackback
