The very end of something good
Vi ser det snöar...
När morgonen kom en kall vinterdag, solen lyste över horisonten.
Dagarna den tiden var väldigt korta, värmen nådde inte enda fram till hans fönster, man kunde se hur isen hade lagt sig som en hinna över hans blanka rutor.
Han tog några steg utomhus, vinden hade format snön till ett ökenlandskap, skapat små vassa kullar.
Nu var det helt vindstilla, solen lyste svagt över dessa kullar och det var nästan så att den vita snön var rosa av solens sken.
Efter ett par minuter ute i den kalla vintern så vände han in igen.
Väl inne så hörde han sprak från den öppna spisen, han tog av sig skorna och vandrade in längst det knarriga golvet.
I vardagsrummet satt hon och petade in träpinnar i den öppna spisen, spraket kom från barken på pinnarna.
Hon vände sig om där hon satt, hennes vackra leende lyste upp hela rummet när han satte sig i fotöljen.
Att man kunde vakna upp och se ut som hon gjorde, ruffsig i håret kanske hon var men att ändå se så strålande ut, de är makalöst kan jag säga dig.
Han kunde sitta helt tyst och titta på henne där hon satt och petade in pinnar, studera hennes små rörelser och inse samma sak varje gång hon la in en pinne i brasan, han kunde inse att den kvinnan var hans, hon skulle finnas där varje dag för resten av hans liv, hon kanske hade skavanker men det gjorde henne bara bättre för varje dag som gick.
Hon frågade honom lite då och då varför han alltid kunde sitta och studera henne, varje gång så svarade han att han gjorde det för att finna nåt nytt med henne och varje gång så gjorde han det, alltid nåt nytt och fantastiskt gjorde henne bättre och bättre.
Dagarna hade gått och det var nu 2 år sen hon försvann, fotografiet han hade sparat från den dagen, fotografiet som han tagit när hon satt där vid brasan och stoppade in pinnar i en kall men vacker vinter. 2 år sen hon försvann, 2 år sen hon lämnade honom ensam i det stora huset mitt ute i ett vinterland.
Han ville glömma hur hon försvann för det gjorde ont att veta att han där uppe tagit henne ifrån honom, att få leva utan henne gjorde ont. Varje dag den där kalla vinterdagen kom mindes han den varma brasan och hennes leende....
När morgonen kom en kall vinterdag, solen lyste över horisonten.
Dagarna den tiden var väldigt korta, värmen nådde inte enda fram till hans fönster, man kunde se hur isen hade lagt sig som en hinna över hans blanka rutor.
Han tog några steg utomhus, vinden hade format snön till ett ökenlandskap, skapat små vassa kullar.
Nu var det helt vindstilla, solen lyste svagt över dessa kullar och det var nästan så att den vita snön var rosa av solens sken.
Efter ett par minuter ute i den kalla vintern så vände han in igen.
Väl inne så hörde han sprak från den öppna spisen, han tog av sig skorna och vandrade in längst det knarriga golvet.
I vardagsrummet satt hon och petade in träpinnar i den öppna spisen, spraket kom från barken på pinnarna.
Hon vände sig om där hon satt, hennes vackra leende lyste upp hela rummet när han satte sig i fotöljen.
Att man kunde vakna upp och se ut som hon gjorde, ruffsig i håret kanske hon var men att ändå se så strålande ut, de är makalöst kan jag säga dig.
Han kunde sitta helt tyst och titta på henne där hon satt och petade in pinnar, studera hennes små rörelser och inse samma sak varje gång hon la in en pinne i brasan, han kunde inse att den kvinnan var hans, hon skulle finnas där varje dag för resten av hans liv, hon kanske hade skavanker men det gjorde henne bara bättre för varje dag som gick.
Hon frågade honom lite då och då varför han alltid kunde sitta och studera henne, varje gång så svarade han att han gjorde det för att finna nåt nytt med henne och varje gång så gjorde han det, alltid nåt nytt och fantastiskt gjorde henne bättre och bättre.
Dagarna hade gått och det var nu 2 år sen hon försvann, fotografiet han hade sparat från den dagen, fotografiet som han tagit när hon satt där vid brasan och stoppade in pinnar i en kall men vacker vinter. 2 år sen hon försvann, 2 år sen hon lämnade honom ensam i det stora huset mitt ute i ett vinterland.
Han ville glömma hur hon försvann för det gjorde ont att veta att han där uppe tagit henne ifrån honom, att få leva utan henne gjorde ont. Varje dag den där kalla vinterdagen kom mindes han den varma brasan och hennes leende....
Kommentarer
Trackback
