.

Han tog fram en lapp ur sitt slitna skåp, han hade sparat den sen urminnestider.
Han minns hur hon va på den tiden, hur dom skrattade ihop.
Han minns även den första blick hon gav när dom sågs.

Han minns henne som att det var igår, dagarna hade glidit ifrån honom och tiden likaså. Sanningen var den att lappen var det enda han hade från henne numera, han hade tappat bort henne. Allt han mindes fanns inom honom, lappen hade han för att känna henne, blunda och se henne framför sig.

Han strök fingrarna över det knögliga pappret, blyerts som smetats ut över ett torrt och skärt vitt papper. Han visste att texten som där stod var direkt från hjärtat, han visste det för att han intalat sig det i flera år. Varje dag tog han en titt, varje dag sneglade han mot skåpet där han förvarade just denna bit av papper.

Vem var hon?
Han tvekade över att säga hennes namn, han var rädd att glömma henne, rädd att förlorade de gånger dom tittat åt varann.

När han såg ner på lappen han dränkt i tårar, lappen som fläckats av hans känslor sen det skrevs. Texten som förmedlade hur och vem han var, han ville glömma allt samtidigt som han ville minnas varenda liten sekund.

"Jag tänkte på det innan.. att jag kommer säkert komma till en punkt när jag ångrar allt detta när man ser dig ta hand om den där tjejen som du kommer hitta. Se hur bra du tar hand om henne och hur mycket du tycker om henne.. men du är en underbar kille och du förtjänar en riktigt bra tjej.."

Bland all utsmetad blyerts, torkade tårar syntes detta, hennes egna ord med sorg i hjärtat. Han minns det som igår fastän det var flera år sen, han kan aldrig släppa det för dagen den går.

Varje vaken sekund fanns hon hos honom, han förlorade aldrig skärpan, han gav aldrig upp. Skulle någon fråga honom idag så har han nog än inte gett upp.

Varför sköt han inte bort det, gav upp eller bara övergav allt?

Många kanske tyckte han va naiv, fånig eller korkad.
Andra såg att han älskade henne, att hans andetag var för hennes skull.

Varje gång han tittade ner mot pappret så såg han henne framför sig, hennes leende, de där kristallklara ögonen som endast fanns i ett exemplar, hennes röst som inte gick att missta.

Han saknade alla de små sakerna, de som aldrig sågs, det som knappt fanns.
Varje dag kände han när han satt där med pappret i sin hand hur hennes beröring var, hur hon doftade och hur hon brukade tala till honom.

Han saknar henne, han saknar henne innerligt, varje dag, varje timma, varje minut till varje sekund i hans eländiga lilla liv.

För utan henne fanns det inget kvar, ytligheten stod utanför dörren, redo varje gång han gick utanför, det fick han att glömma för en sekund men ett andetag senare hade hon letat sig in i hans hjärta igen, där hon hörde hemma.

Två gånger fick han se henne och två gånger var allt som krävdes för att han skulle se sin framtid, han visste vad han ville utan att ens säga det, han visste vem hon var utan att fråga, han visste vem han ville bli utan att ens blinka.

För allt han ville var att bli din....