.

På stora torget mötte jag henne första gången, leoparden morrade i hennes tröja, hon nämde bandet som fött mitt intresse och min blick letade sig direkt till hennes.

Hon försvann i mörkret, visste inte alls om jag nånsin skulle se henne igen.
Tankarna dagen efter va många, va hette hon? Vem va hon? Kommer jag se henne igen?..

Som av en slump dök hon upp igen, från ingenstans lyste de där leendet upp hela stan igen, hela torget och min dag, min vecka, mitt år va räddat.

Efter ha fått veta vad hon hette, vem hon va, och att jag faktiskt fick se henne igen så är jag glad.
Att hon lämnar mig tar dock emot, att hon försvinner från oss känns och att vi inte blev vi kommer jag väl minnas i all evighet.

Att veta att nån så "perfekt" fanns där ute, i allt detta mörker och kyla. Att en sommar kunde bli så otroligt bra ändå, att den sorgligt tar slut kanske är meningen men ska man hoppas på nåt en dag eller bara försöka glömma?

Jag vet inte alls men jag vill tro att chansen finns en dag, att jag kanske en dag kan stå där å le åt henne igen på det sättet som det va meningen.

Att jag kanske får hålla hennes hand på bryggan som vi stod på i solen en sommardag, få krama henne på parkeringen, vinka av henne när hon ska till jobbet och att kanske en dag se henne somna på min arm.

Jag skrev ett sms som jag aldrig skickade, ett sms som jag ville spara för mig själv, ett sms som talade om vad mitt hjärta kände, å så tidigt ändå..


"Undrar hur det känns att förlora nåt man haft när det känns så här att förlora nåt man aldrig haft.."