.

Förr såg dom inte åt hans håll, han stod ensam på skolgården, vänner hejade men gick vidare.
Ruffsig i håret, av ett annorlunda ursprung, lite av båda.

En svensk mamma hälsade honom när han öppnade dörren hemma, varannan helg satt han vid frukosten och åt med sin chilenska pappa.

En uppväxt kantad av allt från himmelrike till helvete, en värld där han ofta stod mellan gott och ont, en tid då han försökte förstå varför folk såg annorlunda på honom, han fick stå för nåt som nån annan gjort i ett tidigare liv.

Han speglade sig i glaset, såg bredden försvinna och längden kom, fotbollen va hans sätt att komma ifrån, hans småstökiga liv försvann mer och mer då han valde en annan väg, trött på arga blickar, rädsla och sorg.

Det ruffsiga håret blev kort, han började använda det där leendet, blev hyffsat smart och gillade numera allt mellan himmel och jord.

Han hade plötsligt många runt sig, han var omtyckt, en vänlig själ som brydde sig om andra, kanske för mycket ibland, hon kom och hon gick, hon kom och hon gick..

Musiken lugnade honom om kvällarna, den förstod honom och han förstod den.
Han drog på sig hörlurarna och skärmade av sig från världen en stund, bort från alla problem, all ilska, hat och sorg.

Han såg vissa saker upprepa sig igen, han såg andra ta nya steg, han såg vissa komma och gå. Han tittar hela tiden tillbaka och frågar sig själv om han gjort rätt, om besluten han tog va de rätta.

Han saknar henne, från en tid då allt kändes väldigt bra, han saknar henne från en tid då det bara va hon, han saknar henne då det endast va vi.

Han har ett vackert leende men han är ändå ensam...