.

En kall vinterkväll, höst egentligen.
Där sitter han, hemma, ensam och fundersam, han sneglar ut mot köket. Korta tider sen satt han där, på huk lutandes mot kylskåpsdörren, tårarna rinnandes längst kinderna.

Tiden då han förlorat ännu en, tiden då han förlorat henne.
Tiden stod still likaså hans hjärta, orken att andas va lika svag som vinden utanför hans fönster. Tiden visade att sår inte riktigt läckt sedan tidigare, tiden visade att sår kunde gå upp igen. Tiden som han uppfattat som lång var snarare kort, han minns allt som igår, igår då han vaknade upp från ensamheten han den dagen kände.

Sedan dess har han ställt sig upp, torkat tårarna och letat efter svar, försökt förstå, försökt att inse var deras stigar gick varsin, där han däruppe beslutat att ensamheten och hjärtesorgen än en gång skulle infalla honom.

Förr så var det du och jag, förr så var det vi, förr så kunde ja kalla dig min, kanske inte högt men inom mig. Förr så visste jag att du log när mitt sms nådde dig, förr så visste jag att du drömde, drömde om mig. Förr så hade vi varann, förr så var vi två, nu är vi bara en, eller du har han och jag har ingen..

För det jag ville sen var du, precis som nu så är det från och med du, alltid du..