.

Han gick runt där, försvann bland folk, snurrandes i sina tankar om vad som helst.
Allt runt om va suddigt, inget hade nån betydelse, han såg ingenting och flöt runt i sin egen värld.

Hon stod därute i alltihop, bland alla, skrattandes, hennes leende fyllde rummet, fyllde världen.
Hon va med i allt, såg allt, lyssnade..

Han gick vidare, nynnandes på nåt från en svunnen tid, oberoende och lugn.
Gled sakta förbi klungan av alla, de glada, de som skrattade..

Hon såg skymten av honom, hur han gled förbi mellan alla, leendet sjönk ihop lite, blicken förstärktes, blev intensiv, va det han?

Helt plötsligt va han borta, han hade försvunnit, hon letade förtvivlat men hittade honom inte.
Hon fortsatte springa, gick runt hörn, letade i korridorer, frågade runt.

Förtvivlad och besviken öppnade hon rummet, där satt han, trummandes på knäna, leendes mot henne.
Allt va bra igen, dom fann varann..