.

Han gick själv en stund, hon hade lämnat hans sida.
Den kalla vinden smekte hans händer, där hennes händer brukade vara fanns nu ingenting, de va tomt, dystert..

Hans ögon blänkte i nattljuset, tårarna som en hinna över hans mörka ögon, de ville inte rinna längst kinden, räddslan av att stelna i den frusna natten.
Ensamheten hade slagit honom hårt ikväll, den hade slagit honom till marken och lämnat honom där, alldeles kall, alldeles tom, alldeles ensam..

Viljan hade gått förlorad, han låg kvar även om kylan närmade sig, han brydde sig inte längre...
Han låg där, beundrade himlen och dess stjärnor, vackra små skapelser som lämnats oberörda av allt runtom.
Dom visade sig alltid och vid samma ställe oavsett från vilket håll du såg från...

Han reste sig upp, borstade av sig gruset från benen, tittade upp en gång till och lät tårarna falla, känna hur hans kalla kinder dränktes av varma känslor, iallafall för en stund... Tills allt kallnat igen..