.

Han såg in i hennes blåa ögon, drog handen längst hennes kind, fingrarna gled igenom hennes hår.
Han såg djupt in i dessa själa fönster, försökte förstå varför hon tappat taget.

Hans blick va ansträngd, den va frågandes, den ville veta hur allt kunde gå så fel.
Varför ville hon inte hålla tag om honom, varför ville hon inte hålla hans hand längre..

Han vände sig om, tittade bort och sen upp mot den tysta mörka himlen med alla dess stjärnor.
Han kände hur tårarna föll längst hans kinder, den salta smaken när dom sipprat in i hans mun.
Han tittade mot henne igen, hans tårar glimmade i månljuset och hans ögon lika kallt glas.

Man kunde se sprickorna av kylan i hans blick, man kunde nästan se sprickorna i hans hjärta där han stod.
Hur han blödde inombords, hur den mentala kniven satt i hans bröst, djupt..

Han backade bakåt och tog sig om bröstet, kände hur hans hjärta bultade och hur det sakta slutade, hans blick
blev tom, den blickade förbi henne, ut i ingenstans.

Hon förstod att något var fel, hon spärrade upp ögonen och förstod inte vad som hänt.
Han böjde sig ner, tappade fotfästet och satte sig ner på marken, tunga andetag, sakta..
Hon sprang fram och försökte hindra honom från att falla, hon hann fram innan hans huvud slog i marken.

Hukandes över honom såg hon hur han försvann, hur han gav upp sakta, hon kunde nästan höra hur hans hjärta slutade slå och hennes tårar kom...

Han dog av ett brustet hjärta...