.

Hon kastade en snöboll i ryggen när jag kom ut i snön, jag vände mig om och frågade va den va för.
Hon tittade på mig och log, jag stod lutad mot en snövall då hon tog ett språng från trappan rakt i famnen på mig.

Jag tappade balansen och satte mig rakt i snöhögen skrattandes.
Hennes kinder va alldeles rosenröda av den omsvepande kylan, i kragen på jackan hängde vattendroppar från snön som fallit, hennes andning hade fått det att smälta samt frusit då det va så kallt ute.

Hon log mot mig som bara hon kan, ögonen så kristallklara pga den vita snön runt oss, tillomed hennes tänder lystes upp. Hon har små smilgropar som gör henne extra söt när hon ler. Jag kände hur kylan inte påverkade mig så värst mycke när hon satt i min famn, vi sa inget utan satt bara tysta tillsammans medans hon smekte mig med sin blick.

Jag tog min kalla hand och la mot hennes kind, hon blinkade till lite pga kylan men jag kände hur kinden förde över värmen till min hand, hur den vandrade längst armen, in innanför jackan och genom bröstet rakt in i hjärtat.
Värmen va inte samma värme som man kände om man satte handen på elementet utan detta va nåt helt annat, de va nåt alldeles speciellt.

Sekunden senare stod vi i hallen, jag tog av hennes halsduk medans hon studerade mig, jag fnissade lite och tog upp henne i famnen, bar henne in i badrummet och satte på vattnet i duschen.

Hon drog sina händer längst min rygg, nästan så att hon följde min ryggrads mönster, bakifrån så knäppte hon upp min skjorta och jag blundade en stund, knapparna på jeansen gled upp. Jag vände mig om och knäppte upp hennes kofta, drog av hennes tröja och där stod vi leendes mot varann, jag kunde känna ångan från duschen sippra ut från duschdrapperiet, vi smet in där och stod under heta strålar tillsammans...

En söndag för många söndagar sen...