.

Med ett rött sidenband i handen, det känns så mjukt mellan fingrarna, så lent.
Tittandes ut sitter man här, flingorna faller från den vita himlen, det vita havet utanför, de är vackert..

Klockorna slår och folket tjoar, leenden överallt och ett skratt med värme.
Omfamnade, små familjer hand i hand, kärleken överallt..

Ute i snön sitter men en iskall dag, folk runt en som går omkring, jäktandes, stressade.
Allt är suddigt för mig när jag försöker koncentrera mig, eller när jag slutar låtsas att jag har fullt upp. Isen under den pudriga snön är hal, anledningen till att jag sitter här är för att jag halkade, orken att ta sig upp fanns inte.

Nu sitter jag här, suttit ett tag och jag kommer nog sitta här framöver, allt är suddigt i denna kyla, tårarna som rann frös till is, de är isen jag sitter på.

Mina händer känner jag inte längre, dom är varken varma eller frusna, dom är helt enkelt inte mina längre, jag förlorade känslan av att kunna känna, att vilja känna.

Lika tyst som det va innan, lika tyst som de är nu, lika tyst som det kommer förbli.
Jag fastnade här, orkade inte ta mig upp så jag får nog sitta här, iallafall ett tag till, kanske ett tag till...