Sorgen över en förlorad skåning..

Att man somnat in i flera år med tanken om att man funnit en person som tänkt på samma sätt som en, nån som lyssnat när man varit ledsen, nån man ställt upp för och kunnat berätta allt för.

Att ha delat så mycket under så lång tid, och räknat personen som en del av en, nån man inte riktigt förstod hur den kunde komma till så perfekt.

Minnas tillbaka på så många dagar av skratt, glädje och betydelse för hur man blev i slutändan, hur man växt upp och lyssnat på vad personen sa under all tid. Känslan av att tryggheten fanns söderut.

När jag ser tillbaka blir jag glad, lycklig över att ha fått uppleva nåt så där fint, lycklig över att få betyda nåt för nån, behövd och kanske älskad.


Tack för illusionen, den visade mig vad kärlek va även om den inte va sann...



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0