on that lonely path




En blöt kväll, bara att titta ut genom fönstret och se alla löv på marken.

Sittandes här, se min skugga mot väggen, ruffsigt hår, allt spretar överallt tack vare "smeten" som en viss person kallar de haha. Suckar pga att man måste jobba imorrn, dock så ska ju fredde joina mig på jobbet, lär inte bli mycke jobba kan jag säga.

Coldplay ligger i bakgruden när jag skriver, som alltid verkar det som. Fantastiskt, det får aldrig ta slut, finns nog inget bättre än detta. Tokig kväll igår, vann pokern och hamnade på krogen, vann pengar på black jack, gick plus hela kvällen även fast man åkte taxi hem.

Men när man stod där och dansade bort allt, det kändes ändå, en tomhet. Bland allt folk, alla tokiga dårar som inte kan behärska sig för fem öre så stod jag där dyster på något vis, det räckte inte till. Så fort jag slutade röra på mig så kom känslan gång på gång, jag va tillbaka på ruta ett, jag stod där i kylan fastän jag svettades pga allt dansande.

Jag ville bara blunda, känna hur nåt förde mig bort, bort från den här platsen och till nåt som kan göra mig lycklig igen, men frågan är bara vad det är. När jag sitter i bilen kan jag känna en liten del av den, den talar till mig och vill få mig att bara köra iväg, lämna allt bakom mig och försvinna långt långt bort.

Sen tar hjärnan över och säger att det inte går, jag har för mycket här, saker som måste uträttas, saker som måste få ske.. Hur ska allt gå till? Det vet jag inte, vad ska jag göra? Ingen aning...

Som jag en gång hörde; "I live my life a quarter mile at a time" nåt liknande det där.. Dock vill man alltid tänka på framtiden, sorgligt nog så vet jag inte när och om framtiden kommer att slå in... Vi får se..

(allmänt tråkigt inlägg btw)
Swallowed In The Sea.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0