.

Att stå där utanför, så nära men ändå så långt ifrån, när jag höll på att komma dig nära på nåt vis.
Jag trodde aldrig nåt men man har alltid förhoppningar, man ser nåt man kanske vill se fast än det inte är så i verkligheten, ibland blir det jobbigt när allt förändras och korten spelas mot en.

Jag får lägga detta åt sidan och inse att det inte va menat så, att du inte gick vid samma stig som mig.
Dock så är jag nöjd att du fanns, jag är även nöjd med att du fick veta vem jag va, glad är jag för att du kanske är lycklig nu oxå, jag hoppas det iallafall.

Att inte få se dig va dock det som sved mest men antar att sånt får man ta, im very unlucky i guess...
Vad ska hända nu då? Antar att jag slutar skriva som förr, antar att jag inte ägnar så mycke tid åt dig som förr, antar att jag inte finns till hands lika mycke som förr, trist men sant så blir det alltid.

Jag ger helt enkelt bara upp, glöm mig, de är väl lika bra...


god natt...