.

När folk inte vill veta av en, när folk tycker illa om en, när folk inte tycker man passar in i deras omgivning längre... De är en ensamhet som nog ingen gillar, känna sig tom med bara frågor att trösta sig med.

Som tidigare, känna ensamheten i ett hus fyllt av kärlek, i ett hus fyllt av rop och glädjetjut, i ett hus där ingen ser en ensam själ för att stressen sätter sina spår på alla husets väggar.

Vakna upp svettig i ett rum som inte känns varmt, i ett rum som ekar precis som i ensamhetens tomma skal.
Inte kunna somna om för tankarna äter upp en inifrån, för att drömmen som väntar bortom dimman inte är av en snäll sort. Förlora sig själv utan att ha fått vinka farväl, fått säga adjö eller ens gråta en skvätt, bara stå där tomhänt en dag och inte inse vad som hände.

En vissen blomma som aldrig kan se ljuset för vad de är, en som blundar för värme, för ömhet och för kärlek.
En skadad blomma som inte vill kännas vid ens omtanke, ens vilja att visa en bättre dag.

När tankarna bara flyter på så skriver jag ner det, inga hinder imellan, jag låter det flöda, varenda liten tanke blir ett ord varenda liten gnutta känsla blir en mening. Allt har betydelse, från minsta beröring till minsta andetag.

Vad allt detta betyder har jag ingen aning om, de är bara mitt sätt att få ur allt som folk lämnar efter sig, när jag lyssnar på era problem, när jag finns där för er, all smärta, all sorg, all önskan...

Efter igår visste jag inte vad det va men efter dina ord Lollo så förstod jag allt mycket klarare, de är fortfarande svårt men det du sa betydde mycket. Du visade att nån såg mig, nån brydde sig, tack.